Det kanske skadar mer än....
Det kanske inte har gått obemärkt förbi men jag är inte
i mitt esse.... Har inte varit det på ett bra tag.
Saken som fick bägaren att rinna över var jobbet.
När vi fått mer och mer jobb att sköta (vi var tre) vipps
pipps så var det bara en kvar. Jag. Fick prestationsångest till tusen.
Ångesten följde med hem. Ångest ångest ångest...
Jag sa till dom flera gånger att det inte funkade för mig, jag
skulle bryta ihop. Hjälp utlovades... Kom ingen hjälp.
Jag bröt ihop. Blev kokkobello.. Hjärnan vändes. Ingen luft.
Inget ljus överhuvudtaget.
Här kommer vi till varför jag fick sparken.
Jag stegade in i kommunalhuset fullt medveten om att
jag skulle få sparken. Basen började lite smått med småprat
om hur vi skulle lägga om arbetsuppgifterna...
Jag avbröt och sa precis som det var:
Jag har tagit tabletter mot ångest, och receptet är inte belagt för mig.
Sparken alltså. Men jag säger ingenting om det...
Jag har annat att skriva om jobbet, men det ska tas på en
annan plats och vid ett annat tillfälle..
Då kan man fråga sig varför jag inte skaffar egna tabletter?
Jag tror dom på läkarstationen måste ha en blinkande varningstext
över mina filer för jag får inte ens ut de bra menstabletterna.
Jaaaada jaaaada jag har hållt på med droger, men hallå GE MIG EN CHANS ATT MÅ BRA?
Aldrig att jag sätter mig på fagersta psyk igen.. Jag satt där i det
trånga malätna lilla rummet med tårar i ögonen samtidigt som jag
berättade om min första våldtäkt (i detalj) -ÅHHH VAD HAR DU I MUNNEN???
Min psyktant var mer intresserad av min tungpiercing än det viktiga.
Vill inte prata mer om saker som hänt, vill bara må bra.
Det är fan i mig dags att jag också får fungera!
Om jag själv inte anser att jag gjort något fel, har jag då gjort det?
Kommentarer
Trackback
